Tenorans

Som föräldrar till barn får man leva med att alltid oron ligger i beredskap, för det mesta vilande kan man hoppas, men när den gör sig till känna så kan den vara svår att hejda.

Frigörelsen från föräldrarna sker ju som sagt redan från tidig ålder, men när dom verkligen börjar frigöra sig på riktigt - när dom börjar flyga ut ur boet, det är då det kan kännas så oerhört påfrestande känslomässigt emellanåt.

Det finns allt möjligt man kan oroa sig för, primitiva saker som om dom äter ordentligt, om  dom vaknar på morgonen och kommer i tid till skolan, att dom har ordentligt på sig så att dom inte blir kalla eller vad det nu är. När åldern är inne för att debutera på krogen, kommer ju andra orosmoment in, vilka dom umgås med, att dom inte hamnar i "dåligt sällskap". Där känns oron starkare för döttrar, vilket kanske inte är så konstigt - finns ju en del "fula gubbar", men framförallt droger och annat farligt dom kan bli ilurade. 

Det kan gå en tid - utan samtal, utan kontakt och orosmolnen börjar i det undermedvetna bildas. Sen kan det komma smygande, små stackmoln av oro, men ibland kan det bli väldigt mörkt och stormvarning utfärdas.
Barnen brukar säga - "-Mamma du oroar dig för mycket."
Ja man kan säkert oroa sig för mycket, men jag tycker jag har ett sunt sätt att oroa mig på,
inte alls för mycket! ;-)
Oroar har ju sin grund i kärlek - man älskar sina barn och vill dom väl.

När man väl träffas, får hålla om sitt barn (som man nu får göra igen, det är en period i tonåren det är pinsamt!) men det är skönt att den tiden kommer tillbaka :-)

Då känns det bra att då få bekräftat att allt är bra och för det mesta har dom faktiskt rätt, att man oroar sig i onödan.
Oron stuvas undan lika snabbt som den kom, men för att latent ligga i det undermedvetna till nästa utryckning...